Ester trotsade sitt handikapp med blöta fötter och händer och blev professionell dansare.
– Jag märkte att jag var annorlunda när jag var 8 år. Mina jämnåriga tyckte jag var äcklig och konstig, berättar Ester.
Som barn blev papper blöta, blyerts suddades ut, flörtkulor som fastnade, och sandiga händer. Ester kände sig och var onormal.
– Värst var det att gå hand i hand till matsalen. Jag skämdes när barnen tyckte jag var obehaglig att hålla i, säger Ester.
– Hade du några knep för att slippa att hålla i handen, frågar jag.
– Det fanns en pojke i klassen som var annorlunda och hade bara tre fingrar på ena handen. Vi hade en tyst överenskommelse att alltid gå tillsammans hand i hand när klassen skulle gå två-och-två, berättar Ester.
Pojken med de tre fingrarna blev Esters livlina under de unga åren. Samtidigt var hopplösheten och ensamheten över att svettas onaturligt en daglig frustration.
– Jag ville operera bort min hud, minns Ester.
Idag är Ester diagnostiserad och behandlad under diagnosen Hyperhidros.
– Jag är oerhört tacksam över att få behandling som gör mig svettfri, berättar Ester. Samtidigt har jag bara råd att få vara torr halva året. Jag har inte råd att bekosta min behandling mer än två gånger per år, fastän jag behöver fyra behandlingar på årsbasis.
Ester fick ett tag hjälp via regional sjukvård fyra gånger per år via Svettmottagningen på Sophiahemmet, sedan fortsatt fyra gånger per år via EU-lag på vår systerklinik i Köpenhamn. När hudläkarna i SSDV (Svenska Sällskapet Dermatovenereologi) slog fast att det räckte med behandling två gånger per år, blev Ester en stor förlorare.
– Hyperhidros är mitt största handikapp i livet. När jag är torr vågar jag dejta, men osäkerheten är stor. Behåller min hemlighet för mig själv och vågar inte träffa någon på riktigt, erkänner Ester.
Ester är ytterligare ett vittnesbörd om livet med det ”tysta handikappet” – hyperhidros.
En pojke med tre fingrar och en behandling med botulinumtoxin har fått henne att komma vidare i livet. Det är svårt att förstå att en hudprofession (SSDV) inte kan se Esters lidande. Det är ytterst SSDV som bestämmer att Ester inte ska få tillräcklig hjälp av sjukvården.
Carl Swartling
